Hon är tuff, tuff, tuff som ett lokomotiv

Den senaste veckan har jag läst spaltmeter på spaltmeter om tågkaos. Inte bra nyheter för mej som bokat tågbiljetter två helger i rad. Nu är jag iallafall halvvägs på den första resan och än så länge är vi bara 20 minuter försenade. Egentligen en ganska bra nyhet för mej. Det betyder mindre väntetid under bytet vid en av Sveriges tristaste knutpunkter.

Eller, när jag tänker efter så är de flesta klassiska tågbytarställen trista. Konstigt, för där om någonstans borde företagsamheten blomstra. Det borde finnas åtminstone ett mindre köpcentrum i anslutning till dem alla. Underbart tillfälle att slösa pengar pga uttråkning och ingen kommer ju nånsin och vill lämna tillbaks nått heller eftersom de är på väg nån annanstans.

En period under mitt liv jobbade jag på ett slags friluftsmuseum, med inriktning på den industriella utvecklingen. Låter kanske trist, men jag som är historieintresserad gillade det. Bland annat sammanställde jag en utställning om Sveriges vackraste järnväg, den som slingrar sej utmed Fryken. Visserligen är dagens tåg både snabba och bekväma, men det är ändå något visst med ånglok. Och en stor fördel har de, nämligen att så länge man eldar så funkar de, oavsett hur jävla skitkallt det än är!

Så långt som visan förutspår hoppas jag inte det går, för jag gillar att åka tåg:

SJ, SJ, gamle vän. Konstigt att du lever än.

Men du ser rätt krasslig ut. Snart hörs ditt sista tut.