Det händer väl inte mej?

I måndags morse skrämde jag skiten ut mej själv. Kan inte minnas att jag någonsin känt sån panik över mitt eget liv. Så här var det:

Vaknade, trött som satan. Masade mej upp, i duschen och iväg. Bussen ner till Korsvägen och sen när jag satt mej på den andra bussen till jobbet hände det. Precis när jag skulle sätta på mej bältet tänkte jag att jag inte var säker på om jag skulle komma ihåg hur man får av det igen. En tanke som drabbade mej med full kraft. Nästa fundering kom ett par röda sekunder senare: Om jag inte minns vid vilken hållplats jag ska gå av då? Ångest deluxe, men extra majonäs!

Nu gick det bra, men hela förmiddagen var jag som i en märklig trance. Några korta samtal och en lunch senare fungerade jag hjälpligt igen. Mitt förstånd närmade sig det normala. Vad jag hörde är numer klassificerade som varningsklockor. Inga små försiktiga, utan det känns mer som kyrktornens dong-dong-dong. Jag håller på att braka rätt in i bergväggen.

Något är fel. Väldigt fel. Jag vet inte vad än, men en sak är jag på det klara med: den här usla nattsömnen knäcker mej. Gör mej utsliten. Nu måste jag bara komma på varför jag sover dåligt... Men jag är iallafall ett steg på vägen till att hitta mej själv igen. I det här läget är det skönt att ha vänner och kollegor som tar det på allvar. För sånt här är precis sånt som jag vanligen tiger om, för det känns som om det bara är flum i min egen lilla värld. Men det händer folk dagligen, och jag tänker lösa problemet (så fort jag hittar det).

Nu ska jag fortsätta försöka vara mej själv.