Läste om en fantastiskt punktlig person i dagens Metro. Jag är motsatsen till denna kvinna. Är själv förvånad över att jag inte missat bussen en enda gång sen jag flyttade hit. Fast jag måste berätta en sak för dessa punktliga monster: jag kommer inte för sent med flit. Det liksom bara blir så. Har jag för mycket tid så har jag helt enkelt ingen ro att bara vänta. Då hinner jag det och det och det, och i slutändan blir jag sen ändå.
De tycker att försenade personer slösar på deras tid, jag tycker de slösar på min. Hur tänker jag nu? Jo, jag gillar inte att de behöver vänta på mej, det gör jag inte. Faktum är att det gör mej lätt överstressad. Men jag undrar varför MIN tid för att hinna allt jag vill och borde inte är lika värdefull. Det är ju inte precis så att jag sitter och stirrar ut i tomma luften och väntar på att kunna komma lagom mycket för sent.
När någon försöker skynda på mej av någon anledning, ja då blir det bara värre. Detta vill jag också påpeka att det det inte är för att trilskas. Anledningen är helt enkelt att jag blir superstressad och klarar inte att hålla en tanke. Glömmer, måste springa in tillbaks, har inte med viktiga saker och så vidare. I själva verket försenar det mej i slutändan.
Vi är olika, så är det och varken tidsoptimisten eller -pessimisten är mer rätt än den andra. De kan väl utnyttja sin extra tid även de. Eller?
2 kommentarer:
Nar jag laste detta kom jag att tanka pa nar jag brukade komma till Anne's och formodligen stressa dig....jag helt klar och ready for party och du skulle kla och fixa dig och sen...mala naglarna...;-)
haha, nej på den tiden hade jag ju en rutin som tillochmed innefattade bad på 20 min. naglarna torkade ju på vägen och jag var minst lika ivrig att komma iväg!
Skicka en kommentar