Imorgon blir det spännande. Ska börja jobbet kl 8, vilket betyder att det kommer vara mer rusningstrafik när jag åker än det har varit hittills. Gillar inte. Har ju nån slags fobi för spårvagnarna. Tycker inte om att de ska köra precis där jag åker. Och inte nog med dessa järnmonster - det är en massa andra saker i vägen åxå. Ni vet, andra bilister, gamla tanter med väldigt små hundar, en och annan unge och CYKLISTER.
Efter att jag precis insett att jag borde ha svängt där jag åkte rakt, så såg jag honom. En meter framför min motorhuv. Det var närmare än ögat nästan. Han hoppade av cykeln och tänkte väl antagligen skälla ut mig (minst!) men jag såg troligen helt förtvivlad ut, med äkta tårar i ögonvrån. Istället för ilskan klappade han mej på axeln och hoppades att jag skulle hitta dit jag skulle, nu när jag kört lite fel. Ojoj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar