Den senaste veckan har det pendlat mellan skratt och gråt. Hjärnan krigar fortfarande med hjärtat, där den ena kan registrera och förstå och den andra har svårt att acceptera att denna fina människa inte kommer ringa mej igen, inte sjunga sina sånger, inte helt plötsligt dyka upp på nån fest eller berätta fler små och stora historier. Så saknad av så många.
Samtidigt fortsätter klockan ticka, man måste äta och sova och jobba och fixa med det och det. Livet är så. Gråter och skrattar, glömmer och minns. Imorgon ska jag tillbaks till jobbet, jag måste ta tag i min matplan och lite vardagsmotion igen och så ska det städas, tvättas, handlas å allt sånt. Kanske hinner jag sy lite idag? Det känns konstigt, men det är enda vägen. Framåt. Lite mer stukad, men jag andas och lever och kommer ha fler av både underbara och sorgliga dagar. Framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar