Igår träffade jag pojken.
Eller, nu är han ju faktiskt man. Han som får hjärtat att sjunga. Han som kan vända vilken regnig dag som helst till solsken.
Igår hade jag årets mest fullspäckade dag. Började jobba halv nio på morgonen och gick hem vid tretiden i natt. Under det sena kvällspasset dök han lite oväntat upp. Rubbade min värld. Satte mej i den där bubblan som bara vi två får plats i. Den där andra verkligenhet som kommer uppta mina tankar i dagar och veckor, trots att den egentligen inte finns.
En gång sa en person till mej "När ni två möts finns inte vi andra". Jag undrar varför det inte är vardagen. Inte för att mitt liv är tomt, men ändå... Han är alltid HAN i mitt liv, trots att han numer inte alls är min, trots att jag kanske inte heller alltid är hans. Så många år, så många andra, alltid i olika men samma världar. Märkligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar